En text som jag aldrig borde ha behövt skriva

Har funderat hit och dit och väljer nu att visa den text jag skrev som snart 13 åring. En text med mycket eftertanke, för både unga och äldre. Hur mobbing kan förstöra så himla mycket i en ung människas liv och även om jag minns mycket, så blir känslan mycket starkare när jag läser det jag en gång skrev. Jag passade inte in i mallen. Jag var lugn och ville göra bra ifrån mig i skolan. Det står inte vad jag blev kallad för, men det var "Frökens gullebarn". Förstå vad jag hatade de orden! Men jag minns också att när jag pratade så upprepades det jag sagt under lång, lång tid. 
 
Jag fick nervtabletter! Helt sjukt! Det var alltså mig det var fel på och inte den situation jag utsattes för. Det var jag som var tvungen att förändra mig, för att passa in i gruppen. Jag blev tvungen att vara någon jag inte ville vara och mina betyg blev aldrig heller det de en gång var. Dessutom hoppade jag av skolan efter nian. Någonting blev väldigt fel och den där känslan jag hade som 11-åring följde med under lång tid framöver. Men jag åt aldrig av tabletterna. Det var inte så jag ville leva mitt liv som 11-åring. Jag ville vara som alla andra och bara passa in i mallen. Jag hade inget val.
 
Jag växte in i en ny roll, tuff nog att strunta i vad andra tyckte. Men här i texten var jag inte där än. Jag hade inte fyllt 13 år och fått tagit många hårda smällar i livet. Smällar som ingen någonsin borde få ta. 
 
Något jag tänker på när jag läser det jag en gång skrivit är det jag skrev på slutet. Att inte döma någon utifrån det man tror att man ser. Så sant! 
 
I dag väljer jag att sticka ut utifrån den jag är. Jag vågar ha rosa hår, för jag vill ha det! Jag väljer också att studera, för jag vill det! Jag vågar också säga att jag är duktig, för jag är det! 
 
Det var så här jag skrev:
 
 "Jag är en tjej på snart 13 år som har ett helvete. Jag står inte ut längre. Mina kompisar tycker illa om mig och jag blir snart ett nervvrak. I fjol tyckte alla att jag var mesig, tjock med mera. De tyckte illa om mig för att jag aldrig var ute på kvällarna. Jag blev jämt retad. Jag varken orkade eller vågade gå till skolan till slut. Jag hade jämt ont i magen. Jag har alltid haft lätt för mig i skolan och haft bra betyg. Min lärare visade upp det jag skrivit och sa att jag skrev fint. Hon skickade det runt i klassen och det hände flera gånger. Hon satte höga betyg, fast jag inte alls var värd det.

Varenda dag blev en pina. Jämt fick jag höra hur knäpp jag var och killarna slog mig. Jag pratade med min mamma och hon försökte hjälpa mig. Men till slut gick jag till skolsköterskan och hon fixade så att jag kom till läkare med min magvärk. Jag fick nervtabletter. Men jag ville inte gå på nervtabletter. Jag ville bryta mig lös ur situationen. Jag började banta och hålla på med gymnastik. Jag fick höra att jag blivit smal och fin och det stärkte självförtroendet. Jag hade bestämt mig för att bli populär och det gick.

Jag började prata mer på timmarna, var ute längre på kvällarna, klippte mig modernt och lockade håret, gick i modernare kläder, sminkade mig, gick på diskotek och dans, söp med mera. Men jag följde med i skolan. Kanske inte lika mycket som förut. Mina kompisar började acceptera mig. Men plötsligt fick jag höra av en tjej att jag var tuff och försökte ställa mig in hos killar. Jag blev livrädd. Jag orkar inte ställa om mig igen. Visst förstod jag varför hon tycke jag var det, men jag försökte inte ställa mig in hos killar. Jag vet att jag är ful.

Mina två kompisar som jag jämt hänger ihop med tycker inte att jag är tuff. Men de är nog de enda känns det som. Mina kompisar är med killar jämt. Förut pratade man ju jämt med tjejerna om vem man gillade. Men nu vågar jag inte det längre. Inte ens för min bästa kompis. Jag är livrädd för att vara kallad en tjej som ställer sig in hos killar.

Jag hatar modekläder. Jag sätter på mig tajta jeans för att alla andra gör det. Jag vågar helt enkelt inte gå med ett par stora, sköna jeans. Jag är rädd för att bli retad för det.

Så varför kalla folk tuff, när man inte känner dem? Jag vet hur det känns. Jag vet folk som hatar mig för det. Förut tyckte jag illa om folk som såg tuff ut. Men inte nu. Visst finns det de som verkligen försöker vara tuff. Men det finns även de som ser tuff ut, men som inte är det. Som är för feg att strunta i tajta modejeans och börja med stora byxor. Som mig".

 

Kram! Anneli

 

Vikten av att synas

Jag väljer att se möjligheterna och att genomföra det jag drömmer om. Med min starka vilja, mitt mod och min sunda livsstil har jag hittat de rätta verktygen att lyckas med precis allt jag vill!

RSS 2.0